only the stupid can be truly brilliant

intressant hur individer tappar hela identiten och blir en del av en enda stor massa när man är ute. det är vad jag tidigare har uppskattat med att gå ut, att man blir en del av en helt annan gemenskap och blir anonym på ett sätt som inte existerar i dagsljus. men det börjar skrämma mig lite. för om man blir osäker för en sekund så blir man lätt offer för alla val som görs av människor i den där massan. dessa människor som håller ihop gemenskapen. denna cred de delar ut som folk gärna suger åt sig eftersom de är skitskraja för att inte få vara med. för det är ju också den så kallade gemenskapen som blir anledningen till att människor dras med på saker som man annars aldrig skulle föredra. val blir inte lika förnuftiga eftersom ansvaret avsägs i en jakt på bekräftelse. hela socialpsykologin blir så tydlig. vänner blir plötsligt fiender, killkompisar blir svin och kärlek blir på alla sätt omöjlig. allt det fina finns ju där, alla gånger jag skrattat mig till tårar, dansat mina fötter såriga, sjungit med, delat kyssar och ögonkast. dessa stunder som är minnen som alltid kommer få mig att le, dessa stunder som överväger allt ont. sen finns också alla gånger jag brytit ihop ensam på ett toalettgolv, i en gränd, mitt ute i gatan under ett rödlyse, i en snödriva, i fel famn. dessa stunder när man egentligen inte kan kontrollera någonting, när man tappar förmågan att ta ansvar över sig själv. när det susar i öronen, blicken är borta och ensamhet är det enda som känns. att ge upp. ingen förtjänar det.
hela grejen är väldigt sorglig och har alltid varit och kommer alltid vara omöjlig för mig att inte analysera.
och omöjlig för mig att undvika.