Hur långt man än kommit är det alltid längre kvar
Ända sedan jag kom hem har jag haft en liten gnista av panik och ångest inom mig, ingen ångest över något jag har gjort. Utan en ångest och panik över att jag faktiskt är hemma, tillbaka, till allt som ser exakt likadant ut. Jag är jätte glad över att träffa människor jag inte sett på länge, men känslan över att vara hemma är brutalt obehaglig, jag vill liksom inte tänka framåt samtidigt som jag är livrädd att fastna här. Jag har inga mål, ingenting att riktigt se fram emot.... Allt är precis som det var när vi lämnade det, jag vill inte vara här.
Kommentarer
Trackback
