Mitt hjärta har en frusen inneboende med pajat självförtroende som inte mår så bra. Hon plockar fram allt det jag gömmer och minns.
*
Hur långt man än kommit är det alltid längre kvar
Ända sedan jag kom hem har jag haft en liten gnista av panik och ångest inom mig, ingen ångest över något jag har gjort. Utan en ångest och panik över att jag faktiskt är hemma, tillbaka, till allt som ser exakt likadant ut. Jag är jätte glad över att träffa människor jag inte sett på länge, men känslan över att vara hemma är brutalt obehaglig, jag vill liksom inte tänka framåt samtidigt som jag är livrädd att fastna här. Jag har inga mål, ingenting att riktigt se fram emot.... Allt är precis som det var när vi lämnade det, jag vill inte vara här.
DON'T SAY YOU MISS ME WHEN YOU DON'T EVEN TRY TO TALK TO ME
Och hon viskar till mig, allt det jag vill säga dig.
Det är väldigt jobbigt att komma till insikt. Även om man är så pass klok att man inser hur bra det är för framtiden, så är det också en tyngd i hjärtat. Att allt förändras. Jag vill att livet ska förändras, jag har kämpat hårt för att förändra och förbättra, men ibland känns det bara som att man tar ett steg bakåt hur hårt man än kämpar. Jag försöker verkligen att vara stark och jag lyckas för det mesta. Men anledningen till att jag stundtals hatar livet är att man aldrig kan kontrollera det. Det skrämmer mig att inte ha kontroll och det enda du inte har kontroll över det är känslor. Jag hatar dem vid tillfällen. Och varje gång jag tar ett steg bakåt så blir jag besviken på mig själv på samma sätt som jag blev när jag fick dåliga betyg i skolan som jag skulle hem och visa upp för mina föräldrar. Jag ville alltid vara bäst inför dem, även om jag visste att de blev stolta så länge jag gjorde mitt bästa, det var egentligen alltid bara inför mig själv jag ville vara bäst.
