Always face the sunshine and you'll never see the shadows
Någon talade om ett gammalt minne och jag skrattade högt högt. Och mycket. Varför gjorde jag så? Jag borde ha gjort något annat. Det var länge sen jag kom till insikten om att jag aldrig kommer att vara perfekt, därför har jag också lång tid på mig att acceptera vem jag är. Hur mycket jag svär, fy fan vad ocharmigt, hur högt jag pratar och alldeles för snabbt, ibland så skrattar jag så mycket så att ingen hör ett ord, hur jag kan tänka och även säga lite elaka saker om folk som jag inte känner om deras utseend. Men visst har man någon sorts strävan om att kunna göra alla nöjda så jag försöker att inte svära så mycket och talar tyst och långsamt ibland. Sen kommer jag på att VAD FAN GÖR JAG, det här är ju inte jag någonstans. Tycker du att jag är pinsam ja men du behöver inte vara min vän.
Denna strävan efter att göra alla till lags.
Kanske är det viktigast att bara vara.
Det är nog då man träffar de som verkligen älskar dig, och inte kommer att sluta göra det. Då spelar det inte så stor roll om man inte är älskad av alla.
för mig är du perfekt, du är så som du ska vara. du är dig själv och det är huvudsaken, för om du bara är dig själv så är du perfekt. i love you man <3
Rubriken säger allt! Fokusera på allt positivt. Allt det fina du har
