only the stupid can be truly brilliant

Holding hands may seem like an innocent gesture, but they show more than a simple interlocking of fingers. Your hands are one of the most essential parts of your body: you build with them, feed with them, hold with them, touch with them, fight with them; they are the tools of the human body. To take a hold of another’s hand is to break from living individually. It is to link yourself to another being, to momentarily entwine your life with another’s, to promise, for a moment, that you need not face the world alone. More simple, more aesthetically naive than other forms of affection, i.e kissing, hugging, sexing.., the act of holding hands is often trivialized in its true implications.

.

En känsla som inte går att beskriva.

I can see it. This one moment when you know you’re not a sad story, you are alive. And you stand up and see the lights on buildings and everything that makes you wonder, when you were listening to that song on that drive with the people you love most in this world.

Jag minns fortfarande den dagen då jag insåg att ni var tillsammans. Jag minns var jag satt, var jag gick och vad jag gjorde. Och jag minns hur ont det gjorde. Hur mycket jag grät och hur värdelös jag kände mig. Hur alla mina förhoppningar och allt jag trodde på krossades som glas. Jag minns det så väl och jag känner samma känsla idag. För vad jag än gör, vilka jag än träffar och hur mycket jag än skrattar så är det du. Det är så jävla mycket du runt mig. Men det går över.

ingenting kan förstöra mitt lugn just nu, vill gråta av lättnad när jag ser tillbaka på den är sommaren och inser att den är över. inte för att det hänt något särskilt förutom att jag varit vilsen och rädd exakt hela tiden. jag fattade det inte då, såklart. jag koncentrerade mig på att få hans ögon att smalna, någon annan att skratta, att få någon annans hjärta krossat. allt för att jag själv inte skulle känna mig ensam för en sekund. det gör jag inte nu heller, men på helt andra villkor.